Afmaeli och en snabbt snurrande värld

Just nu stickar jag som bäst på min Afmaeli i Léttlopi garn. Det är första gången jag stickar något så stort åt mig själv så jag ser verkligen fram emot när den är klar och redo att användas.
Tyvärr finns inte orken riktigt så det går långsamt framåt.
Mitt blodsocker har strulat i över en vecka nu och det gör mig så trött och sliten så jag känner att helst av allt skulle jag bara vilja sova.
På fredag ska jag i alla fall få komma till diabetesmottagningen för att byta ut en eller båda mina sorters insulin och efter det borde det gå snabbt tills kurvan är stabil igen.Jag har ju trots allt haft samma insulinsort från 2006 så det kanske är dags att få prova något nytt och modernare.

Så, bloggen har varit vilande i flera år nu och jag har arkiverat de äldsta inläggen på grund av det inte känns relevant längre.
Just nu känner jag ett behov av att blogga igen för världen snurrar på alldeles för fort just för tillfället.

Vi har ett väldigt slitsamt år bakom oss och jag känner att det börjar ta ut sin rätt. Energinivån är låg och det är svårt att finna ny ork.

Min äldste son har två olika NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionshinder) och det tar upp mycket av min tid att planera vår vardag så att den ska bli så enkel som möjligt för honom, och ibland misslyckas det och då blir resultatet att han tappar energin fort.

Skolan är påfrestande emellanåt och långa perioder har han varit en så kallad "hemmasittare", men med hjälp av en fantastisk mentor och en lika fantastisk assistent i skolan så håller han nu på att arbeta sig tillbaka.
Det är fantastiskt att se att så många människor sluter upp bakom honom då han har det svårt, och jag kunde inte vara mer tacksam för att han hamnat i precis rätt skola.

Men samtidigt så är det just där all min energi också försvinner.
Någon gång i början av vår NPF-resa så läste jag att föräldrar till barn med liknande diagnoser som min son, har samma stressnivå som militärer har då de är i krigssituationer. Jag tänkte då att det inte kunde vara så illa, men jag har insett nu att det är väldigt, väldigt slitsamt och att jag faktiskt är mer eller mindre stressad hela tiden, och det är nog en av faktorerna till att min blodsocker är konstant knasigt numera.

Så jag tänker att 2018 ska få bli det år då jag faktiskt börjar lyssna på vad min kropp faktiskt signalerar och jag tänker ta bättre hand om mig själv, både ut- och insida och det som hjälper bäst mot stress och alla tankar som viner runt i huvudet om nätterna då jag inte kan eller får sova är att just sticka.
Där är en start, och det får helt enkelt ta den tid det tar att få min Afmaeli klar och att det kan vara en påminnelse om att jag måste sluta stressa i allt jag gör.

Det kan bli bra det här!